Svenska

100 år våroffer

Bok i Carina Ari Biblioteket"Les Sacres" - en av böckerna om Våroffer i Carina Ari Biblioteket. Läs även Peter Bohlins artikel "Våroffer - ur litteraturen".


Så heter Våroffer i olika språk

Engelska: The Rite of Spring
Franska: Le Sacre du printemps
Ryska: Весна священная
Tyska: Die Frühlingsweihe / Das Frühlingsopfer (men baletten heter mest Sacre du printemps)
Italienska: La sagra della primavera
Spanska: La consagración de la primavera
Nederlandska: De Lentewijding
Finska: Kevätuhri
Japanska: 春の祭典

År 2013 är det 100 år sedan koreografin Våroffer skapades av Vaslav Nijinskij för Ryska Baletten i Paris. Jubileumsåret har uppmärksammats i hela världen så också i Sverige med artiklar om tillblivelsen och uppmärksamheten kring verket när det begav sig i början av förra seklet.

Nedan Dansskribenten och Carina Ari stiftelsens ledamot Gunilla Jensens förnämliga artikel i ämnet (först publicerad i SVD 26/5 2013). För er som vill veta mer och kanske forska vidare skriver Peter Bohlin, dansskribent och medarbetare i Carina Ari Biblioteket, om litteratur kring ämnet som går att finna i bibliotekets samlingar.

Mycket nöje och välkomna att besöka Carina Ari Biblioteket vid tillfälle!

Satu Mariia Harjanne, bibliotekarie

och styrelseordförande i Carina Ari Biblioteket

Sacre du Printemps (1913)

Buropen blev till jubel

Skandalen

Det var en varm majkväll i Paris 1913. Inne på Theatre des Champs-Elysees låg en förväntansfull stämning i luften då publiken satte sig för att se urpremiären av den hyllade Ryska balettens nya verk "Våroffer" - komponerat av Igor Stravinskij och med koreografi av ensemblens megastjärna Vaslav Nijinskij.

Ryska Baletten var sedan fyra år etablerad i Paris. Mötet med den färgstarka rysk kulturen utlöste en kedjereaktion inte bara inom dansen utan på hela teaterns område - i scenografi, musik, måleri och berättande. Publiken var väl förtrogen med "huskoreografen" Michel Fokine och hans klassiska romantiska baletter, ofta kryddade med orientalisk exotism. Men vad kunde man vänta sig av de unga upphovsmännen till "Våroffer" ? När ridån föll, möttes publiken av något helt annat än vad de var vana vid.

Sacre du Printemps (1913)

Ett kargt bergslandskap. Dansare som stampade och skakade. Inåtvriden plastik och kantig gestik formade den jordbundna ceremoniella dansen. Kroppens anatomi kom till synes på ett helt annat sätt än i den klassiska baletten. Dessutom var musiken full av dissonanser, brutala ackord och inte minst taktartsbyten - 150 stycken enbart i slutpartiet, räknade någon senare ut.

Sacre du Printemps (1913)

Ett fruktansvärt oväsen bröt ut i salongen. Publiken var i uppror. Igor Stravinskij lämnade snabbt sin plats för att sätta sig i kulissen hos Vaslav Nijinskij. Denne stod på en stol och skrek räkneord till dansarna, eftersom de inte kunde höra orkestern för allt larm.

"Jag höll fast i Nijinskijs kläder", skulle Stravinskij senare berätta. "Han var rasande och jag var rädd att han skulle störta in på scenen och göra skandal."

Det hade han inte behövt. Skandalen var redan ett faktum.

Ganska exakt ett sekel senare ljuder Igor Stravinskijs eruptiva musik genom seklerna. Vaslav Nijinskijs banbrytande koreografi har fått status som den moderna dansens intåg och den primitiva dansens återkomst i Europa. "Våroffer" återuppstår, likt våren själv, på nytt och på nytt - hundraåringen kan räkna in över hundra olika versioner, från hela världen. Baletten har visat sig äga en unik livskraft.

Hur kunde detta en gång så nedvärderade verk bli en av balettvärldens stora klassiker?

Impressarion

Under 1900-talets början var Paris Europas hetaste kulturstad. Kompositörer som Debussy och Ravel, målare som Picasso, författare som Jean Cocteau - alla var de delaktiga i den konstnärliga turbulensen i den franska huvudstaden och de knöt alla kontakt med Ryska Balettens dynamiske impressario Sergej Diaghilev. Paris var då som Berlin är idag - en smältdegel, sjudande av nya idéer, en magnet för unga konstnärer av alla de slag. Här kom de ryska artisterna i Ballet Russes att skriva musik- och danshistoria.

Impressarion Sergej Diaghilev, var en passionerad konstälskare utan egen förmögenhet men med goda förbindelser. När han grundade Ryska Baletten var det med målsättningen att öka kulturutbytet mellan Frankrike och Ryssland. Dansarna kom från Kejserliga baletten i St Petersburg. Hans stora fynd var Vaslav Nijinskij, född i Kiev av ett polskt dansarpar, knappt fyllda 20 år. Han blev också Diaghilevs älskare. Nijinskij slog igenom i Paris praktiskt taget över en natt.

Med häpnadsväckande luftburna språng och androgyn sensualism gjorde Vaslav Nijinskij sensation. "Han ser ut att förakta marken", skrev ett ögonvittne. Ryska Balettens scenografer tävlade om att skapa fantastiska kreationer till den lysande stjärnan och hans scenpartner Tamara Karsavina - en dekorativ haute couture som blev högsta mode i Paris.

Uppståndelsen kring Nijinskij kom sig av att danskonsten på den här tiden i Frankrike hade urartat. Förstklassiga manliga dansare förekom inte - herroller gjordes i regel av storvuxna damer i ekivoka trikåer. Med Nijinskij tog den manlige dansaren revansch med besked, bländade med stark teknik och magisk karisma

Året före Våroffer hade Nijinskij fått debutera som koreograf. "En fauns eftermiddag" fick ett blandat mottagande. Debussys romantiska musik hyllades och historien om faunen som förälskar sig i en nymf var attraktiv. Men protester hördes beträffande slutet, där Nijinskij i faunens roll utförde masturberande rörelser över nymfens slöja.

Diaghilev, Stravinskij, Prokofiev

Kompositören och koreografen

Den härsklystne Sergej Diaghilev hade näsa för talanger. Han var på jakt efter en genuint rysk balett och gav en ung okänd kompositör - Igor Stravinskij - chansen att skapa balettmusik till folksagemotivet Eldfågeln. Diaghilev hade tidigt nosat sig till Stravinskijs begåvning, vid en konsert i St Petersburg. Stravinskij hade då just hoppat av sina juridikstudier för att ägna sig helt åt musiken, därtill sporrad av sin mentor Rimskij-Korsakov. Han följde Diaghilev till Paris och dog som amerikansk medborgare.

"Eldfågeln" fick ett gott mottagande och Stravinskij fortsatte sin s.k. ryska period med "Petruschka" och "Våroffer" - en trippel som kom att lägga grunden till hans internationella ryktbarhet. Att han så tidigt fick insyn i dansens värld fick stor betydelse både för danskonsten och Stravinskijs position som en av 1900-talets främsta kompositörer.

I "Våroffer" tog hans hemlängtan sig uttryck i skildringen av hedniska riter i ett imaginärt Ryssland där vårens ankomst är abrupt. "Som i min barndom, där våren bröt fram på en knapp timme och jorden nästan sprack ", har kompositören själv berättat. Han ville skildra den nära förbindelsen mellan människan och naturen; urkrafter som driver sitt eget spel.

Och det skulle dansas, från början till slut, dikterade Igor Stravinskij som hade startat ett eget korståg mot den rådande pantomimtrenden. Kontrasten mellan hänryckning och ångest var drivkraften.

Vaslav Nijinskij

Den höga, ljusa fagotten inleder "Våroffer" för att senare följas av pulserande synkoper i stråkarna och valthornens skarpa accenter. Själva temat kom till Stravinskij i en dröm. Han tyckte sig se en ung flicka som deltog i hedniska stamriter. I baletten offras hon till vårguden, dansar sig själv till döds.

Uppdraget från Sergej Diaghilev hade låtit: "Överraska mig!" Något den musikaliske revolutionären Stravinskij tog fasta på. När han spelade upp sitt nya verk för ensemblen, reagerade Diaghilev med frågan "pågår det här länge till?". Den sårade Stravinskij svarade ampert: "Ända tills det tar slut."

Musiken var inte heller det enda som var okonventionellt. Vaslav Nijinskijs koreografi grep bakåt i tiden, hämtade brutal kraft ur forntida riter men var samtidigt, i sitt moderna formspråk, långt före sin tid. En tredje viktig part i tillkomstprocessen var målaren och arkeologen Nicholas Roerich, som lär ha varit delaktig i librettots utformning och svarade för scenografin och de vita bomullsdräkterna, enkla och rustika.

Både tonspråket och Nijinskijs koreografiska vokabulär chockerade publiken. Efter urpremiären upplevde "Våroffer" bara sex föreställningar, varav tre i London. Sedan försvann baletten ur repertoaren.

Renässansen

Först på 1950-talet, i skuggan av andra världskriget, fick den en ny renässans. Igor Stravinskij var då i 70-årsåldern, världsberömd och fullt verksam. Den vidunderliga "Våroffer"-musiken sporrade nya koreografer, som insåg hur han med den komplexa rytmiska strukturen hade flyttat fram gränserna för vad balettmusik kan vara.

I Tyskland tog expressionisten Mary Wigman 1957 upp verket. Kort därefter kom Maurice Béjarts berömda version, som har spelats framgångsrikt bl.a. på Kungliga Operan i Stockholm.

Béjart frigör sig från det ursprungliga librettot. Här förekommer ingen offerrit, i stället skapas "en hymn till ungdomen, till den fysiska styrkan, till en sexualitet utan blygsel" och baletten kulminerar i den fysiska föreningen mellan två unga oskulder. Kärleksakten blir ritens fundament.

Sacre du Printemps (1984)

I Kenneth MacMillans version för Royal Ballet i London saknas helt ryska inslag - i stället placeras historien i aboriginernas Australien. Martha Graham skapade sin uppsättning som en 90-årspresent till sig själv; den sjuder av starka känslor. I New York förvandlade Paul Taylor librettot till en slags thriller med inslag från gangsterfilmer.

I Sverige gjorde Mats Ek 1984 sin version, i japansk samurajmiljö. Här blev det ungdomens uppror mot en förstelnad tradition som stod i fokus, med scenografi och kostym i bjärta färger. Ulf Gadd skapade för Göteborgsoperans balett en oförglömlig föreställning för stor ensemble. I Finland har Tero Saarinen kreerat en soloföreställning med sig själv i rollen; ett veritabelt kraftprov för en dansare.

Faktum är att de flesta betydande nutida koreografer har gett sig i kast med "Våroffer". Men inte George Balanchine, grundaren av New York City Ballet och dansvärldens Stravinskij-tolkare par excellence. Han ansåg att musiken talade för sig själv och inte gick att sätta steg till.

Ju längre "Våroffers" segertåg över världen har pågått, desto mer har intresset för uruppförandet växt. Dessvärre är originalkoreografin från 1913 förlorad sedan länge.

På 80-talet beslutade sig de amerikanska dansforskarna Kenneth Archer och Millicent Hodson för att följa Vaslav Nijiniskijs "Våroffer" i spåren. De ledde till Marie Rambert, grundaren av danssällskapet Ballet Rambert. I London var "Dame Marie" - född Miriam Ramberg - mest känd som mentor för koreograferna Frederick Ashton och Antony Tudor. Men ingen tycktes tidigare grundligt ha frågat ut henne om hennes tid i Ryska baletten.

I sin ungdom hade den gamla damen varit elev i eurytmi i Jaques-Dalcroses berömda skola i Hellerau. Dit kom Diaghilev och Nijinskij 1913 på besök och de engagerade den unga flickan som assistent till Nijinskij för arbetet med "Våroffer". Inte nog med det, hon skulle också vara en av dansarna. Marie Rambert och Vaslav Nijinskij hade båda polskan som modersmål och samarbetade väl.

Med hjälp av Marie Ramberts anteckningar och minnen kunde paret Archer-Hodson 1987 presentera en rekonstruktion av "Våroffer" för amerikanska Joffrey Ballet, och det är förmodligen det närmaste originalet som någon har kommit.

100-åringen

Sacre du Printemps (1913)

Den 29 maj var det 100 år sedan den skandalomsusade urpremiären. I Sverige firas jubileet med två gästspel. På Göteborgsoperan ett celebert besök från världsberömda Tanztheater Wupperthal, med Pina Bausch hyllade tolkning från 1975, och på Dansens hus i Stockholm med ett gästspel från GöteborgsOperans Danskompani, som framför fransk-kanadensiska Marie Chouinards abstrakta 90-talsversion (recenserad i SVD 3 mars 2013) - fragmentarisk och filmisk till sin struktur. Tidigare under våren gav Dansens hus plats för en koreansk tolkning - i Sungsoo Ahns tappning kallad "Rose". Tre kvinnor och två män i närkamp, som slutar med att männen blir ritens offer.

Alla dessa skilda tolkningar och variationer visar att "Våroffer" i högsta grad är ett flexibelt verk, såväl musikaliskt som formmässigt och tematiskt. Ett verk som lever vidare, även efter jubileet.

Den 11 oktober 2013 hade Göteborgs heta koreograf Jeanette Langert premiär på sin version på Dansens hus. Hon öppnar upp för nya vägar i en "Våroffer" med en enda manlig dansare, Dan Langeborg.

- Jag valde "Våroffer" för att det griper tag om mig, såväl musikaliskt som tematiskt. Jag ville tränga in i Stravinskijs värld och utmana mitt koreografiska formspråk mot det starka verk som "Våroffer" är, säger Jeanette Langert.

På Norrlandsoperan hade Pontus Lidbergs "Snow" premiär den 21 september 2013. Det är ett beställningsverk från den alerta operan, som tidigare gjort flera samarbeten med den internationellt alltmer uppmärksammade koreografen.

- Det finns så många varianter på Våroffer och jag vill inte falla tillbaka på "originalet". Jag försöker förhålla mig till musiken som om jag hör den för första gången och jag har samma inställning till librettot. Jag vill stå fri, utan offerriter och könskamp, säger Pontus Lidberg.

Det är andra gången han gör koreografi till Stravinskij-musik - tidigare skapade han en "Petruschka" för Dansmuseet. På Norrlandsoperan har han förstås inte tillgång till den enormt stora orkester som Stravinskij ursprungligen komponerade för, utan använder sig av versionen för en mindre orkester. (Våroffer finns också som pianoversion för fyra händer)

Precis som Stravinskij, söker Pontus Lidberg skildra naturens eviga krafter, men på ett annat sätt.

- Min första bild var snö, och det är både titeln och temat. Själva utgångspunkten. Snöfall kan vara lätt, vackert, poetiskt. Men det kan också finnas något våldsamt i stillheten. Det är den kontrasten jag vill åt. Den upplösta tiden. Visa på något skört, mot en bakgrund som är större än vi själva, säger han.

Livet i skandalens skugga

Vad hände då med paret Sergej Diaghilev och Vaslav Nijinskij efter den där skandalkvällen i Paris 1913?

Tre månader efter premiären av "Våroffer" gifte sig Nijinskij helt oväntat med ungerska Romola de Pulsky. Nyheten slog ner som en bomb inom Ryska baletten och Diaghilev bröt genast med sin stjärna. Nijinskij fick avsksed på grått papper. Hans karriär blev kort och mytbildningen tog fart redan i hans livstid.

Under loppet av fyra år skapade Vaslav Nijinskij fyra koreografier, sedan blev det inga fler. Som dansare var han verksam i endast tio år - en kort men lysande bana. Tidigt visade han tecken på psykisk ohälsa och den förvärrades med utbrottet av första världskriget. Nijinskij tvingades då, som rysk medborgare, att stanna i Ungern hos hustruns familj, isolerad och utan arbete.

Sitt sista dansframträdande gjorde han 1919, i St Moritz, endast 28 år gammal. Det var en soloföreställning till förmån för Röda korset, på temat döden och kriget. Han dansade som i trans, han dansade sig till total utmattning.

Publiken följde, andlös och skrämd, den märkliga föreställningen. Vaslav Nijinskij avslutade med orden: "Den lilla hästen är trött."

Under sina återstående 30 år flyttades han från land till land, vårdades på olika institutioner och utsattes för mer eller mindre experimentella behandlingar. Han avled i London 1950 i sviterna av en hjärtattack. Nijinskij förblev en gåta - en man som nästan helt upphört att kommunicera och reagera.

Av ekonomiska skäl publicerade hustrun redan på 1930-talet hans dagbok i starkt censurerat skick, vilket har bidragit till en sentimental och romantiserad bild av "geniet och dåren". I början av 2000-talet utkom dagboken i sin helhet och ger en mer komplex bild av Nijinskij, med tankar och känslor kring kreativa processer som fortfarande tycks förbluffande moderna.

Sacre du Printemps (1913)
Sacre du Printemps (1956)

Sergej Diaghilev då? Han hann sätta upp "Våroffer" en gång till. 1920 hade han skaffat sig en ny koreograf och älskare, Leonide Massine. Denne skapade en helt ny version för Ryska baletten, som sällan har spelats. Stockholm fick dock uppleva Leonide Massines uppsättning 1956 då han iscensatte den på Kungliga Teatern. När "Våroffer" fick sin renässans på 50-talet var både Diaghilev och Nijinskij döda.

Mystiken

Jag frågar Pontus Lidberg varför "Våroffer" aldrig slutar att vara aktuell. Efter en lång tankepaus svarar han att det förstås beror på musikens originalitet och kraft - men också - tror han - på Ryska baletten och på den tid då den tillkom. "Våroffer" har kommit att stå för den explosion av konst som ägde rum då, verket är en symbol för den konstnärliga urladdningen.

Liknande tankegångar har chefsdirigenten för San Fransisco Symphony Orchestra, Michael Tilson Thomas, som gjort en hel film där han i detalj analyserar "Våroffer".

"Det var ett kreativt vulkanutbrott som kraftfullt skakade om musikvärlden i sina grundvalar", säger han i en av sina många introduktioner till baletten. "Stravinskij tolkar den primitiva riten på ett sätt som gör att publiken inte känner sig som iakttagare utan som deltagare."

Och däri ligger kanske nyckeln till att "Våroffer" ständigt är aktuell. Det är ett verk som berör oss alla.

GUNILLA JENSEN

popstrap.com